Här används för klarhetens skull det allmänna uttrycket läkarutlåtande för alla dokument som läkaren bevittnar. Samma principer gäller också då man skriver läkarintyg.

Att skriva uttalanden kombinerar utmaningar kring å ena sidan patientens rättsskydd och å andra sidan organisationen av läkarens arbete. För att skriva ett uttalande krävs därför utöver tillräcklig kompetens även tid att göra uttalanden på ett sätt som uppfyller de kriterier som fastställts för dem. Om utlåtandet blir av dålig kvalitet kan det leda till en felaktig lösning på basis av utlåtandet.

Ett läkarutlåtande krävs vanligen för att konstatera sjukdom, lyte eller skada, och för ansökningar om förmåner på grund av dessa. En läkare kan dock också vara tvungen att avge ett utlåtande till exempel då en patient ansöker om att avbryta havandeskap, att få tillstånd att bära skjutvapen eller rätt att köra bil, eller av någon annan anledning ber om en granskning av sitt hälsotillstånd. Läkaren bör helst känna till de bestämmelser som gäller i sammanhanget, så att hen å ena sidan kan förstå de förväntningar och krav patienten har och å andra sidan kan göra ett så bra utlåtande som möjligt med tanke på ärendet och beredningen av beslutet. Finlands Läkarförbund har gjort upp regler för hur man utfärdar läkarintyg och läkarutlåtanden. Bland reglerna ingår både generella principer och detaljerade rekommendationer för hur läkarutlåtanden ska skrivas. Reglerna lämpar sig även för tandläkare.

Ett läkarutlåtande ska till form och innehåll vara korrekt gjort och motsvara sitt syfte. Uppgifterna i utlåtandet bör vara så uttömmande att man inte skilt behöver höra vare sig läkaren eller patienten för att fatta beslut i ärendet. Ett läkarutlåtande i föreskriven form, det vill säga försäkrat genom heder och samvete, kan ersätta utlåtande under edlig förpliktelse i domstol eller i myndighetsförfarande.

ATT SKRIVA ETT UTLÅTANDE

Ett läkarutlåtande måste bygga på uppgifter vilkas riktighet läkaren själv är övertygad om. En läkare kan också behöva utvärdera avgivande av ett läkarutlåtande enbart på basis av journaler eller distansmottagning.

I sitt intyg ska läkaren uttryckligen ange vilka informationskällor uttalandet grundar sig på, om uppgifterna är likriktade och vilken risk det finns för felaktiga källor. Det får inte bygga enbart på uppgifter av den som ber om utlåtandet gett utan måste huvudsakligen bygga på läkarens egna uppgifter: egna observationer, laboratorie- och röntgenundersökningar och uppgifter från patientjournalerna. Utlåtandet bör innehålla all väsentlig information som behövs för att tillåta de dragna slutsatserna. Uppgifter som kan påverka besluten får inte medvetet uteslutas. Det är dock viktigt att minnas att uppgifter som är irrelevanta för beslutsprocessen också kan inverka negativt på den.

Då en läkare skriver ett utlåtande fungerar hen som sakkunnig i ett ärende som berör många olika parter med olika och ibland rentav motsatta intressen; dessa parter kan förutom patienten vara bland annat myndigheter, rättsväsendet, försäkringsbolag och arbetsgivaren. Läkaren måste alltid handla opartiskt i sin uppgift, oavsett på vems uppdrag eller i vilket syfte utlåtandet avges. Hen redogör i utlåtandet för sina egna observationer och slutsatser, vilka enligt hen är av betydelse för beslutsfattandet. Men det är inte läkaren som fattar själva beslutet. Det skriftliga utlåtandet är bara ett av de dokument som krävs för beslutsfattande gällande huruvida en viss förmån som patienten ansöker om ska beviljas eller avslås.

Patienten kan ha orealistiska uppfattningar både om sitt eget tillstånd och om de förmåner som hens sjukdom, lyte eller skada berättigar honom till. Ifall de fynd läkaren konstaterat inte överensstämmer med de lagstadgade grunder på vilka förmånen beviljas måste läkaren ha modet att klart säga detta åt sin patient. Det blir sedan patientens sak att besluta om hen vill ansöka om förmånen eller inte. Det ligger i patientens intresse att läkaren ger sin opartiska expertåsikt även om den inte motsvarar patientens förväntningar. Då kan man förhindra en mångårig process av klagomål, bitterhet och störningar i vårdrelationen. Läkaren avger sitt utlåtande som expert och inte som patientens jurist. Samtidigt bör man minnas att den medicinska kunskapen ofta är osäker och öppen för tolkningar, vilket gör att man utgående från samma observationer kan dra olika slutsatser. Den som avger utlåtandet och de som fattar besluten om förmånerna kan också ha olika uppfattningar om hur man ska tolka lagstiftningen och försäkringsvillkoren.

Då en läkare avger ett utlåtande för en rättegång bör hen beakta också motpartens rättsskydd. I vårdnadskonflikter bör läkaren alltid vara objektiv och opartisk: i sitt utlåtande ska en läkare alltid klart och tydligt uppge om det hen skrivit bygger på att hen hört och undersökt bara den ena parten eller om hen hört också andra berörda parter.

Läkarens uppgift som utfärdare av olika intyg är förknippad med etisk-moraliska förpliktelser inte bara mot patienten utan också mot samhället och andra medborgare. Då läkaren vårdar en patient är hen skyldig att verka för patientens bästa. Men då hen skriver ett utlåtande kan hen bli tvungen att framföra också sådant som inte motsvarar patientens intressen eller förhoppningar. Läkaren måste kunna lita på man i behandlingen av ärendet förhåller sig till hens omsorgsfullt gjorda utlåtande med det allvar frågan förtjänar.

Ifall en patient får ett beslut som skiljer sig från hens egen eller läkarens uppfattning kan läkaren hjälpa hen genom att ge råd om hur den ska söka ändring i beslutet. Detta är en väsentlig del av patientens rättsskydd. Läkaren kan då vid behov skriva ett nytt utlåtande som underlag för ändringsansökan. Man får emellertid inte avsiktligt göra ändringar i utlåtandet enbart för att få till stånd ett avvikande beslut.

FÖR VEM GÖRS UTLÅTANDEN?

Om det är någon annan än patienten som ber om ett utlåtande kan ett sådant avges enbart med patientens uttryckliga samtycke eller med stöd av en speciell lagföreskrift. En sådan situation kan uppstå till exempel då ett försäkringsbolag vill ha uppgifter om patientens hälsotillstånd. Sådana kan begäras antingen i form av ett utlåtande eller ett utdrag ur patientjournalen. Enligt Finlands Läkarförbunds rekommendationer bör information till försäkringsbolagen vanligen ges i form av läkarutlåtanden, om inte speciallagstiftning anger något annat. Till utlåtandet ska då alla uppgifter som är väsentliga för beslutet bifogas. Ifall begäran gäller kopior ur patientjournalerna måste läkaren avlägsna alla andra uppgifter ur dokumenten än de som behövs för behandlingen av ifrågavarande ärende. Ansvaret för överlåtelsen av uppgifterna vilar på den läkare som gett uppgifterna, eller gett tillstånd till detta.

KAN LÄKARE VÄGRA AVGE ETT UTLÅTANDE?

I vår lagstiftning finns det inga entydiga regler om skyldigheten att avge utlåtanden, med undantag för dödsattester och vissa andra myndighetsuppgifter. Enligt 22 § i hälso- och sjukvårdslagen ska kommunen se till att en invånare i kommunen eller en patient på en hälsovårdscentral får ett intyg eller utlåtande om sitt hälsotillstånd, när ett sådant behövs enligt lag eller är nödvändigt med tanke på invånarens eller patientens vård, försörjning eller studier eller av någon annan jämförbar orsak.

Då en patient inom ramen för en vårdrelation ber om ett utlåtande för att få en viss lagstadgad förmån är läkaren vanligen skyldig att ge hen detta. Det förutsätter att läkaren har den professionella kompetens som krävs för uppgiften och kan bygga sitt utlåtande på egna observationer och tillförlitliga dokument hen har tillgång till.

Läkaren kan också konstatera att det inte finns någon motivering för det begärda utlåtandet, eller att det inte räcker till för att patienten ska få den förmån hen ansökt om eller att utlåtandet ur patientens synvinkel rentav är ogynnsamt. Om patienten efter att ha fått en dylik redogörelse ändå anser sig behöva ett utlåtande bör läkaren skriva det, även om hen anser det onödigt. Läkaren beslutar dock om intygets innehåll och patienten har ingen rätt att påverka läkarens slutsatser. Läkaren bör i sitt utlåtande redogöra både för sina egna observationer och sin uppfattning om patientens tillstånd. Ifall läkaren inte på basis av sina egna observationer och den information hen har tillgång till anser sig kunna avge det begärda utlåtandet, kan hen hänvisa patienten till en annan instans som eventuellt har tillgång till de uppgifter som behövs.

Inom läkarkåren har det förts en livlig debatt om att läkarna allt oftare förväntas skriva intyg och utlåtanden i frågor som de inte kan bekräfta på sin mottagning eller för vilka det nödvändigtvis inte krävs en läkares yrkesskicklighet. Det vore därför viktigt att läkarna aktivt deltar i samhällsdebatten kring hur man på bästa sätt kan tillvarata läkarkårens yrkesskicklighet, både samhället och patienterna till fromma.

LÄS MER
Finlands Läkarförbunds anvisningar om utfärdande av läkarintyg (2016), rekommendation om överlåtande av patientuppgifter till försäkringsbolag (2016) och rekommendation för distansmedicin (2016).
Tiililä U. Auttajista lausuntoautomaateiksi? Lääkäreillä keskeinen rooli etuuksista päätettäessä. Duodecim 2008;124(8):896–901.