Läkaretik innebär ansvarsfull yrkespraxis som förenar kunskap, erfarenhet och en förpliktelse av läkaren att arbeta för etiskt acceptabla mål. Verksamhetens etiska nivå bestäms såväl av yrkesskicklighet som av de värden och principer som läkaren åtar sig att följa. Stor skicklighet kompenserar inte för etiska brister men inte ens de högsta idealen kompenserar för bristande yrkesskicklighet. Därför måste varje läkare se till att hen upprätthåller sin yrkesskicklighet och att hen ständigt dryftar de etiska principerna och praktiska rutinerna inom sitt område.

Samhället reglerar den medicinska forskningen och vården på många sätt. Syftet med regelverket är att garantera vårdtillgänglighet och -kvalitet, att förhindra missbruk, att främja respekten för människovärdet och gynna samhällelig rättvisa. Alla dessa är värdefulla etiska mål. Likväl vore det fel att förväxla läkaretiken med den juridiska övervakningen och regleringen av läkarnas arbete. Etik är framför allt kreativ, självkritisk och frivillig självreglering som det handlande subjektet utövar i syfte att förverkliga och försvara de viktigaste gemensamma värdena. Etiken bygger primärt på medvetet ansvar, autonomi och frihet.

Som etikens subjekt kan man tänka sig en enskild läkare, hela yrkeskåren eller en vårdenhet. Yrkesetiken uppstår i en internaliseringsprocess då läkaren ansluter sig till traditionen, yrkeskåren och sin egen yrkespraxis. Via den processen skapar sig läkaren en övergripande föreställning om vilken värdegrunden är för hens arbete, vilken praxis som är acceptabel, vilka mål han får eftersträva och vilket slags personligt grepp han vill förverkliga i sitt arbete. Således är t.ex. en human behandling av patienterna någonting som växer fram ur en personligen internaliserad yrkesroll.

I sin renaste form är yrkesetiken ett uttryck för yrkesmässig autonomi, en frivillig strävan att följa etiska principer och att arbeta för patientens bästa.