Ärade arkiater, ärade minister Rehula, bästa kolleger, mina damer och herrar.
I morse inleddes Läkardagarna, som arrangeras av Finska Läkarföreningen Duodecim, Finska Läkaresällskapet och Läkarförbundet. Läkardagarna anordnas i sin nuvarande form för 43:e gången och är alltjämt Finlands största evenemang inom medicinsk fortbildning.
Årets tema ”Med sikte på hälsa och funktionsförmåga” är tvådelat. Å ena sidan betonar temat betydelsen av att upprätthålla hälsan och ställa tidiga diagnoser nu när vi kan bota eller fördröja utvecklingen av allt fler sjukdomar. Å andra sidan understryker temat att det för patienten är viktigare hur sjukdomen påverkar funktionsförmågan än hur diagnosen ser ut.
Funktionsförmågan påverkas av sjukdomen men också av patientens personliga egenskaper, omgivningens förmåga och möjlighet att anpassa sig efter hinder som sjukdomen för med sig och efter tillgängliga hjälpmedel och förmåner. Som läkare är vår uppgift inte bara att behandla sjukdomar och främja våra patienters hälsa, utan också att upprätthålla deras funktionsförmåga så att de kan studera, vara kvar i arbetslivet eller fortsatt klara sig hemma. En fördjupning i ämnet ges bland annat på kurserna Kipu, Mistä on hyvät B-lausunnot tehty, Toimivaa vanhuutta och Ajankohtaista diabeteksen lääkehoidosta.
I en undersökning om läkarnas arbetsmiljö och hälsa som Läkarförbundet, THL och Arbetshälsoinstitutet genomförde år 2010 framkom att nästan två tredjedelar av läkarna åtminstone periodvis upplevde att de riskerade att bli allvarligt utbrända. Resultaten från undersökningen var så pass oroande att Läkarförbundets styrelse år 2011 beslutade att inrätta en arbetsgrupp för arbetshälsa. De många åtgärdsförslagen i arbetsgruppens slutrapport från 2012 har bearbetats i Läkarförbundets olika förtroendeorgan. År 2014, då Läkardagarnas tema var kollegialitet, framhölls omsorg om arbetskamraterna, som är nära förknippad med arbetshälsan.
I vår senaste arbetsmiljö- och hälsoenkät som genomfördes år 2015 uppgav fortfarande två tredjedelar av läkarna att de tänkte på allvarlig utbrändhet åtminstone ibland. En dryg tredjedel av läkarna sade sig vara överbelastade på grund av sitt arbete mycket ofta eller ofta. Läkarna belastas i stort sett av samma saker som tidigare: krånglande datasystem och upplevd stress. Dessvärre har belastningen i fråga om datasystem snarare ökat än minskat.
I arbetsmiljö- och hälsoenkäten 2015 kartlade man för första gången förutom avigsidan av arbetsbelastning och utbrändhet även positiv arbetshälsostatus, erfarenheten av så kallat arbetssug. Med arbetssug menas ett positivt känslo- och motivationstillstånd, som kännetecknas av att man känner energi och engagemang och går upp i arbetet. Var fjärde läkare känner arbetssug varje dag och nästan hälften känner det regelbundet några gånger i veckan. Läkare upplever arbetssug i något högre grad än genomsnittet bland löntagare. I många sammanhang har redan tidigare framkommit att möjligheten att påverka sitt arbete ökar orken att arbeta.
Ärade åhörare, det nya året 2016 är Läkarförbundets temaår för välbefinnande. Temaårets delområden är arbete, fritid och återhämtning. Välbefinnande kommer att aktualiseras i alla Läkarförbundets organ från lokal nivå till delegationen och synliggöras mycket i alla egna medier. Ämnet är viktigt eftersom en välmående läkare klarar utmaningarna även i krävande patientarbete. En läkare som mår dåligt kan däremot inte göra sitt bästa vare sig för patienten eller för arbetsgemenskapen. Under Läkardagarna 2016 tar vi upp läkarens eget välbefinnande på kurserna Lääkärin perushuolto ja katsastus: Miten pidän työkykyni kunnossa och Lääkärin toimintakyky – kollegasta välittäen.
Traditionellt har den främsta uppgiften för läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal varit att diagnostisera och behandla sjukdomar. Under de senaste årtiondena har förebyggande hälso- och sjukvård fått ökad betydelse, men trots detta har hälsoklyftorna vuxit.
Hälsoklyftorna påverkas väsentligt av utbildningsnivå och arbets- och levnadsvillkor, vilket syns tydligt även här i Finland. Osunda levnadsvanor hänger i stor utsträckning samman med socialgrupp: ju längre ner man befinner sig i den socioekonomiska hierarkin, desto vanligare är det med rökning, ohälsosam kost och för lite motion.
I förmiddags diskuterade vi de sociala bakgrundsfaktorerna till hälsa under sessionen Social Determinants of Health och under dagens huvudföreläsning, som hölls av presidenten för World Medical Association, Sir Michael Marmot. Sir Michael Marmot har forskat i decennier om hur sociala faktorer påverkar befolkningens hälsa. Han har kallat den ojämställda hälsofördelningen för ett statussyndrom: ju högre ställning, desto bättre hälsa och funktions- och arbetsförmåga.
Läkarförbundet anser att marginalisering och utsatthet kan förebyggas genom att utveckla hälso- och sjukvårdssystemet och dess funktioner. Vi anser att detta bör göras under pågående riksdagsperiod. Idag publicerade Läkarförbundet sitt ställningstagande om sociala bakgrundsfaktorer till hälsa som en del av läkararbetet. Vi anser att hälsoeffekterna av samhällsbeslut bör iakttas och utvärderas på alla nivåer och i alla sektorer. Även enskilda läkare har en viktig roll när det gäller att främja individens hälsa och minska befolkningens hälsoklyftor – varje patientkontakt är nämligen en möjlighet att utreda vilka faktorer som orsakar patientens hälsotillstånd och att påverka dessa.
Bästa åhörare,
vi kommer att minnas även detta år som social- och hälsovårdsreformens år. På Läkarförbundet är vi nöjda med att man har nått de första överenskommelserna. Ett viktigt mål med förändringen har varit och kommer att vara en bättre primärvård. Patienterna måste garanteras närtjänster och innehållet i dem ska definieras i servicelöftet. Enligt Läkarförbundet är det viktigast att möjliggöra och värna om varaktiga relationer mellan patient och läkare. Möjligheten för patienten att välja läkare och vårdkontinuitet får dessutom patienten att engagera sig i sin vård och att bry sig om sitt hälsotillstånd. Men är detta möjligt med dagens primärvårdsstruktur? Kan primärvårdens läkare koncentrera sig på patientarbetet vid sidan av sina många andra plikter? Uppmuntras det av vår lönemodell? Eller bör vi definiera vilka villkor den offentligt finansierade primärvården måste uppfylla oavsett om producenten finns inom den offentliga, privata eller tredje sektorn? För att säkerställa tillgången till läkare inom primärvården är det viktigt att man löser dessa frågor.
Social- och hälsovårdsreformen har på vägen förändrats till en självstyrelsereform. Förnyandet av hälso- och sjukvården är bara en del av en större helhet. De senaste månaderna har vi i läkarkåren oroat oss för vem som är vår arbetsgivare och vem vi ska förhandla med om våra arbetsvillkor. Läkarförbundet önskar att man kunde spika fast ett av social- och hälsovårdbyggnadens hörn och genom en lagändring komma överens om att vi får behålla vår nuvarande förhandlingspart även i fortsättningen. I denna reform behöver social- och hälsovårdsarbetarnas insatser användas till att finslipa processer och vårdkedjor så att de gynnar patienten, inte till att förhandla nya arbets- och tjänstekollektivavtal separat på varje självstyrande område eller med nya nationella avtalsparter.
Främjandet av hälsa och välfärd fortsätter att vara en kommunal uppgift när de självstyrande områdena övertar social- och hälsovården. Även i utvecklingen av systemet för hälso- och sjukvårdstjänster måste man se till att satsa tillräckligt på att upprätthålla hälsa, förebygga sjukdomar och minska hälsoklyftorna. Man bör också noga tänka igenom det nya systemets sporrar som ska betala dels för riskhantering, dels för kontinuitet i relationen mellan patienter och läkare.
Bästa åhörare,
social- och hälsovårdsreformen är inte den enda förändringen som påverkar läkarens arbete. I takt med digitaliseringen har tillgången till information och informationsmängderna ökat. Samtidigt har det skapats nya sätt att arbeta och kommunicera. Den snabbt ökande och lättillgängliga informationen både stärker och oroar patienterna. Den ständiga medicinska och tekniska utvecklingen gör det möjligt att upptäcka och behandla nya sjukdomar. Genforskning är numera lättillgängligare och förmånligare, vilket gör att sjukdomar kan behandlas mer individuellt. Samtidigt måste läkarna ta ställning till symptomfria avvikelser och beräknade sjukdomsrisker.
I enkätundersökningen Läkare 2013 som vi genomförde bland läkare som tog sin examen åren 2002–2011 upplevde läkarna sig fortfarande som assistenter. Individualisterna har dock lyckats bli till en del av arbetsgruppen. I Läkarförbundets 2030-projekt diskuteras vilka alternativa läkarroller som finns år 2030. Kommer vi att bli hälsoutbildare, hälsotränare eller expertkonsulter? Har vi när- eller förortsläkare eller grindvaktsläkare? Produktutvecklingsforskare finns det säkerligen. Precis som med hantverkare kan robotar ännu inte ersätta kirurger och andra läkare som gör ingrepp. Genom alla tider har läkare gett hopp och tröst i svåra situationer samt lindrat smärtan och tillåtit döden i livets slutskede. Dessa uppgifter är viktiga även i fortsättningen.
Framtidens läkare behöver många nya typer av färdigheter i sitt arbete. Både grund- och specialistutbildningen behöver förnyas. Förändringarnas tid är inne, då de som i höstas började studera medicin blir färdiga specialister kring år 2030. Särskilt oroande är att undervisningsresurserna i grundutbildningen är otillräckliga för dagens stora kurser och att det inte finns resurser till utvecklingsarbete.
Ärade åhörare,
i mitt öppningstal på Läkardagarna för ett år sedan lovade jag att vi skulle sluta gnälla och inte längre kritisera besluten efter att social- och hälsovårdsfrågan hade avgjorts. Vi är oerhört nöjda med att de första riktlinjerna har dragits och att antalet självstyrande områden och social- och hälsovårdsområden har fastslagits. Detta är dock bara början på otaliga beslut som måste fattas inom denna förändring, som är en av de största i Finlands historia. Vi har uppmuntrat våra medlemmar att fundera på vilka arrangemang som vore bäst för patienterna inom deras områden och att delta i reformarbetet. Vi bör inte sätta käppar i social- och hälsovårdshjulet, utan skjuta det framåt oavsett hur brant och gropig uppförsbacken må vara.
Marjo Parkkila-Harju från Esbo är specialist i allmänmedicin och började som Läkarförbundets nya ordförande i början av 2016. Marjo, jag kan lova dig full fart och intressanta uppgifter såväl som pådrivare av social- och hälsovårdskärran som inom andra uppdrag. Jag önskar dig all lycka och massor av ork!
För egen del vill jag tacka alla kolleger och samarbetspartner, personalen på Läkarförbundets kontor, Duodecim och Finska Läkaresällskapet för ett framgångsrikt och mycket gott samarbete inom viktiga, gemensamma frågor. Ett särskilt tack vill jag rikta till alla er som möjliggör Läkardagarna!
Jag önskar er alla riktigt givande Läkardagar!