Läkarens tystnadsplikt är en av läkaretikens hörnstenar. Den syftar till att bevara det för vården väsentliga förtroendet mellan läkare och patient, så att en vårdbehövande patient kan tala med sin läkare också om ömtåliga frågor i samband med sjukdomen.

För att upprätthålla och trygga en god patient-läkarrelation måste läkaren alltid minnas tystnadspliktens etiska och juridiska normer. Grundregeln är att en läkare eller tandläkare inte utan tillstånd får yppa någonting som hen i samband med sin yrkesutövning fått veta om sin patient och patientens hälsotillstånd till utomstående.

Trots att lagstiftningen tillåter och ibland kräver avsteg från tystnadsplikten i många olika situationer, måste läkaren vid överlämnandet av uppgifter minnas att var och en har en i grundlagen tryggad rätt att förtroligt utbyta information gällande ömtåliga privata frågor. Det är också bra att komma ihåg att blotta kunskapen om vårdrelationen och vårdens kundrelation också är sekretessbelagd. I första hand bör därför sekretessbelagda uppgifter om patientens hälsotillstånd överlämnas endast med patientens samtycke. Den som överlämnar uppgifter ansvarar för att överlämnandet sker lagenligt. Om lagen förutsätter att uppgifter överlämnas oberoende av patientens samtycke måste läkaren förvissa sig om att de uppgifter som överlämnas är nödvändiga med hänsyn till uppgifternas användningsändamål. Därför överlämnas inte nödvändigtvis alla uppgifter, utan omfattningen av överlämnade uppgifter bör övervägas från fall till fall. Parten som begär uppgifter ska alltid meddela vilken bestämmelse i lagen begäran om upplysningar grundar sig på. Vid behov ska ytterligare information om användningsändamålet för uppgifterna begäras från den efterfrågande parten.

Ibland är det svårt att avgöra vad som ska hemlighållas och vad som inte ska hemlighållas. I sista hand är det patienten som avgör även detta. Huruvida någon omständighet ska betraktas som sekretessbelagd kan inte avgöras enbart utgående från vad läkaren anser ligga i patientens intresse. Visserligen kan uppgifter om patienten som redan förekommit i offentligheten inte betraktas som hemliga i lagens mening, men trots detta måste läkaren förhålla sig återhållsamt till att diskutera sådana frågor med utomstående. Detta gäller även situationer där patienten har offentliggjort ärendet till allmänheten exempelvis i sociala medier. En läkare bör alltid minnas inte bara sin juridiska tystnadsplikt utan dessutom beakta hur ett avslöjande av sådant som rör patienten i fortsättningen påverkar hens möjligheter att över huvud taget upprätthålla en förtroendefull vårdrelation.

TYSTNADSPLIKTEN FASTSTÄLLD I LAGSTIFTNINGEN

Huvudregeln om läkares tystnadsplikt finns inskriven i 17 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) som stadgar följande: ”En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården får inte utan tillstånd till utomstående yppa en enskild persons eller familjs hemlighet som hen har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift. Tystnadsplikten kvarstår efter det att yrkesutövningen har upphört.”

Enligt 13 § i patientlagen (785/1992) ska alla som arbetar inom hälso- och sjukvårdens enheter hemlighålla uppgifter som ingår i journalhandlingar. Paragrafen lyder: ”En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller någon annan som arbetar vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård eller utför uppdrag för den får inte utan patientens skriftliga samtycke till utomstående lämna sådana uppgifter som ingår i journalhandlingarna. Med utomstående avses i denna lag personer som inte vid verksamhetsenheten deltar i vården av patienten eller i andra uppgifter i samband med vården. Tystnadsplikten kvarstår efter det anställningsförhållandet eller uppdraget har upphört.”

I maj 2018 blev EU:s allmänna dataskyddsförordning (GDPR) tillämplig i alla EU-länder. Förordningen innehåller allmänna principer för behandling av personuppgifter och är en direkt juridiskt tillämplig i Finland. Enligt förordningen är behandlingen av personuppgiftsgrupper av särskild natur (tidigare känsliga uppgifter) i fråga om hälsouppgifter begränsad till personer som har lagstadgad tystnadsplikt.

Den lagstadgade tystnadsplikten består av tre delar:

• tystnadsplikt beträffande sekretessbelagda uppgifter
• skyldighet att upprätthålla dokumentsekretess, det vill säga att se till att förvara journalhandlingar så att utomstående inte har tillgång till dem
• förbud mot att utnyttja sekretessbelagda handlingar, vilket innebär att en läkare inte utan patientens samtycke får utnyttja uppgifter hen fått i samband med vården till egen eller annans fördel eller till annans förfång.

Tystnadsplikten för hälso- och sjukvårdspersonalen är i princip livslång. Hemlighållandet av patientjournaler vid en offentlig hälso- och sjukvårdsenhet regleras dock av bestämmelserna om handlingars offentlighet och av de tider som utsatts för sekretessen (se Patientjournalen).

TYSTNADSPLIKT OCH ETIK

Etiska problem i samband med tystnadsplikten förekommer i synnerhet då det är nödvändigt att avslöja något om patienten för att skydda en annan persons liv eller hälsa. Om tystnadsplikten bryts kan det motiveras av en nödsituation (450/1987) i vilken man med hänsyn till ett större intresse (liv och hälsa) måste offra ett mindre (hemlighållandet av ömtåliga uppgifter). I de fall där lagen klart definierar förutsättningarna för utelämnande av uppgifter kan man dock inte hänvisa till en nödsituation. Så är bland annat fallet gällande minderåriga patienter i barnskyddslagen.

En annan etiskt problematisk situation uppstår då uppgifter som en patient gett för sin vård avslöjar att hen varit delaktig i ett brott. Med hänsyn till det allmänna bästa anses det emellertid lika viktigt att trygga vården för vårdbehövande som att utreda brott. Därför måste även en person som gjort sig skyldig till ett brott kunna söka vård utan fruktan för att läkaren anger hen. Samtal med läkaren betraktas enligt västerländsk rättsuppfattning som förtrolig information och i princip är det endast patienten själv som kan avgöra om informationen får avslöjas för någon utomstående.

I Finland följer hälso- och sjukvårdspersonalen i regel tystnadsplikten väl. Inom vårdens olika verksamhetsenheter arbetar dock många människor i olika funktioner. Tystnadspliktens betydelse står inte lika klar för alla och därför bör den som ansvarar för verksamheten och det dataskyddsombud som utsetts i enlighet med GDPR vinnlägga sig om att personalen övervakas och får tillräcklig utbildning. Då informationen om hälsotillstånd samlas i allt större regionala och nationella databaser kan det dessutom ibland uppstå en frestelse för någon att ta en titt på någon personlig bekants eller känd persons patientuppgifter. Situationer där yrkesutövare inom hälso- och sjukvården utan tillstånd läst patientuppgifter om andra patienter än dem som står under deras vård är sålunda vanligare förbrytelser än att patientuppgifter skulle ha avslöjats för utomstående. Dylikt agerande är emellertid inte berättigat och kan straffas såväl straffrättsligt som genom skadestånd.

Övervakningen av användarbehörigheter och användarloggar utgör en väsentlig del av vårdenheternas arbete för att upprätthålla sekretessen. Patienter har rätt att få veta vem som har tittat på deras uppgifter. Numera är patienterna även mer bevandrade i att begära utredningar och rapportera om aktiviteter som de misstänker är olagliga.

UNDANTAG FRÅN TYSTNADSPLIKTEN

Även om läkarens tystnadsplikt ursprungligen var absolut har allt fler undantag uppstått som en följd av samhällsutvecklingen. Undantagen i vår nuvarande lagstiftning är av tre slag: de ger en läkare möjlighet att enligt prövning överlämna sekretessbelagda uppgifter till någon utomstående, de ger en utomstående rätt att fordra att en läkare avslöjar sekretessbelagda uppgifter eller förutsätter att en läkare alltid överlämnar vissa bestämda uppgifter.

I 13 § 3 mom. i patientlagen (785/1992) ingår bestämmelser om undantag från tystnadsplikten, till exempel om vissa svar på förfrågningar om vården. Uppgifter som behövs för undersökning och vård av patienten får av läkare eller tandläkare lämnas till en annan vårdenhet eller till en yrkesutbildad person inom vården, likaså får en sammanfattning av patientens vård lämnas till den vårdenhet eller yrkesutbildade person inom vården som remitterat patienten och till patientens ansvariga läkare, dock endast med patientens eller laglig företrädares muntliga samtycke eller annat i sammanhanget godtagbart samtycke.

En läkare eller tandläkare kan enligt eget omdöme informera förmyndarmyndigheten om en person är i behov av förmyndare. Enligt 91 § lagen om förmyndarverksamhet kan den som fått vetskap om att en person uppenbarligen är i behov av intressebevakning utan hinder av tystnadsplikten anmäla detta till förmyndarmyndigheten.

Det har funnits fler och fler undantag från läkarens initialt ganska absoluta tystnadsplikt. Undantagen från gällande lagstiftning är av tre typer: de tillåter läkare att efter eget gottfinnande rapportera konfidentiell information till en åskådare, att ge en åskådare rätt att kräva att en läkare lämnar konfidentiell information, eller att kräva att läkaren alltid lämnar en viss bestämd information.

I 13 § 3 mom. i patientlagen föreskrivs att det skall vara icke-utlämnande, såsom tillhandahållande av feedback om behandling. Läkaren eller tandläkaren kan förse den andra vårdenhet eller yrkesman med den information som krävs för att ordna patientens undersökning och behandling samt en sammanfattning av den behandling som ges till hälso- och sjukvårdsenheten eller yrkesutövande och den läkare som ansvarar för behandlingen, i enlighet med det muntliga samtycket eller på annat sätt samtycke från patienten och hens juridiska ombud.

En läkare eller tandläkare kan efter eget gottfinnande anmäla förmyndarmyndigheten till en person som är i behov av en förmyndare. Enligt artikel 91 i lagen om förmyndarskap (442/1999) kan en person som har informerats om en person som förefaller vara i behov av förmyndarskap, utan att vara förhindrad att sekretessen skall hållas, underrätta förmyndarmyndigheten.

Enligt 13 § 4 mom. i patientlagen har en läkare eller tandläkare, utan hinder av tystnadsplikt, rätt att till polisen rapportera uppgifter som behövs för bedömning av ett hot mot liv eller hälsa och förhindrande av en hotfull handling. Förutsättningen är att läkaren eller tandläkaren då hen utfört vårduppgifter informerats fått information om omständigheter som ger hen anledning att misstänka att någon löper risk att utsättas för våld.

LÄKARENS ANMÄLNINGSSKYLDIGHET

Läkare och tandläkare är enligt lag förpliktigade att anmäla till exempel smittsamma sjukdomar (se Farliga infektionssjukdomar), arbetssjukdomar och arbetsolyckor till vederbörande myndighet. Yrkespersoner inom hälso- och sjukvården har skyldighet att anmäla födelse och dödsfall till befolkningsdatasystemet. Vidare förutsätter lagen att vårdenheterna lämnar uppgifter till social- och hälsovårdens nationella patientdataarkiv bland annat om patienter som intagits på sjukhus för vård, om cancerfall, aborter, implantat på patienter, läkemedelsbiverkningar och så vidare.

Enligt 25 § i barnskyddslagen (417/2007) är varje myndighet inom social- och hälsovården, då den får vetskap om att ett barn är i uppenbart behov av barnskydd, även skyldig att anmäla detta till barnskyddsmyndigheterna. En läkare eller tandläkare som fått vetskap om misshandel eller sexuellt utnyttjande av barn har således anmälningsskyldighet oberoende av om barnet eller barnets föräldrar önskar att fallet anmäls. också ifall en vårdnadshavare är sjuk eller missbrukar rusmedel på ett sätt som hindrar hen från att sköta sitt barn (se Barn som far illa). Om ett barn misstänks ha utsatts för sexuellt utnyttjande ska anmälan också göras till polisen.

Enligt 21 § i körkortslagen(386/2011) ska en läkare göra polisanmälan om hen konstaterar att den som ansöker om körkortstillstånd eller en körrättsinnehavare inte längre uppfyller de medicinska kraven för körkort på grund av att hälsotillståndet försämrats och försämringen inte är endast tillfällig. Traficom har gett detaljerade anvisningar om bedömning av körhälsa för hälso- och sjukvårdspersonal. Enligt 114 § i skjutvapenlagen (1/1998) är en läkare skyldig att göra en anmälan om en sådan person till polisen som
1) vid en sinnesundersökning, farlighetsbedömning eller annan rättspsykiatrisk undersökning har konstaterats vara farlig för sig själv eller för någon annan, eller
2) på grund av ett självmordsförsök har tagits in för psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja med stöd av 8 § 1 mom. 2 punkten i mentalvårdslagen (1116/1990) och som läkaren utifrån en bedömning som gjorts under tiden för vård oberoende av patientens vilja anser vara olämplig att inneha skjutvapen, vapendelar, patroner eller särskilt farliga projektiler.

Anvisningar om anmälningsrätt och anmälningsskyldighet har sammanställts på webbplatsen för det riksomfattande Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira).

TYSTNADSPLIKT OCH PROFESSION

Redan i Hippokrates ed nämns att uppgifterna om patienten ska hållas hemliga, och sekretessen utgör en del av läkareden än i denna dag. Patientens förtroende för läkaren bygger till stor del på att patienten litar på att läkaren inte sprider det hen får veta. Samtidigt är det lätt för patienten att inse att hen själv gagnas av att nödvändig information om patienten ges åt andra berörda yrkesverksamma personer inom hälso- och sjukvården. Det är också viktigt för patienten att de som utbetalar sjukersättningar till patienten får relevant information.

Avgörande för gränsen mellan att yppa och inte yppa något om patientens sjukdom är huruvida något får yppas då det ligger i samhällets intresse men inte direkt ligger i patientens intresse. Ännu för tio år sedan förutsatte lagen domstolsbeslut i samband med grovt brott innan en läkare förpliktades avslöja sådant som hänförde sig till patientsekretessen. I dag finns det fler bestämmelser och såsom ovan nämns stadgar till exempel körkortslagen och skjutvapenlagen om läkarens ”skyldighet” att överlämna uppgifter. Om läkarkåren som profession inte förmår vinna patienternas förtroende är risken att patienterna kommer att förtiga uppgifter som är av avgörande betydelse för diagnos och vård. Risken finns att professionen förlorar möjligheten att bistå den enskilda patienten, men också sina möjligheter att stödja samhället exempelvis i frågor som ska främja trafik- och vapensäkerhet.

Om man vill få fullt värde av läkarnas verksamhet är det viktigt att samhället visar genuin förståelse för professionen och respekt för den kliniska autonomin. Vid stadgandet om anmälningsskyldigheter har man också diskuterat läkarens begränsade möjligheter att under mötet med patienten identifiera situationer som respektive lagstiftning kräver samt bedöma den risk som patienten utgör.

RÄTTEN TILL INFORMATION

En viktig bestämmelse om rätten till information ingår i 11 § i lagen om offentlighet i myndigheters verksamhet (621/1999). Enligt paragrafen har den vars rätt, fördel eller skyldighet ett ärende gäller rätt att ta del av en handling, även om handlingen inte är offentlig (så kallad partoffentlighet). Med stöd av denna bestämmelse har exempelvis den kommun som finansierar vården av en patient rätt att få uppgifter om denna person. Patientjournaler för en enskild patient överlämnas emellertid inte till kommunalförvaltningen. Vid oklar fakturering kan uppgifter relaterade till patientens behandling ses över tillsammans med kommunens tjänsteläkare.

Uppgifter behöver dock inte överlämnas om detta strider mot något synnerligen viktigt allmänt eller enskilt intresse. I allmänhet anses det strida mot patientens viktiga enskilda intresse att överlämna uppgifter om hälsotillståndet till en utomstående som bevakar något rättsligt intresse. Att överlämna information om en annan persons hälsotillstånd till en sakägare anses ändå inte alltid strida mot ett enskilt intresse. I enskilda fall, efter prövning av olika berörda parters intressen, kan till exempel anhöriga för en rättegång få tillgång till journaluppgifter om hälsofaktorer som påverkar den berörda personens rättshandlingsförmåga.

Tystnadsplikten för läkare och tandläkare fortsätter också efter patientens död. Patientlagen (13 § 3 mom. 5 punkten) erbjuder dock en möjlighet att på basis av skriftlig begäran och av välgrundade skäl ge hälso- och sjukvårdsuppgifter rörande en avliden person till den som behöver uppgifterna för att utreda viktiga intressen eller rättigheter. Exempel på en sådan situation kan vara klagomål gällande testamente. Också i sådana fall utges bara de nödvändiga uppgifter som är väsentliga för frågan. Alla uppgifter är inte tillgängliga, utan överlämnaren av uppgifter bedömer nödvändigheten.

MYNDIGHETERS RÄTT TILL INFORMATION

I välfärdssamhället förutsätts att man avviker från tystnadsplikten inte bara för att trygga individuella intressen (till exempel annan persons liv och hälsa) utan också för att främja viktiga samhällsintressen. Förvaltningsapparatens kostnadseffektivitet och säkerställande av statens ekonomiska trygghet är sådana intressen som enligt lagstiftningen står över sekretessplikten.

Det finns gott om lagbestämmelser som ger en myndighet rätt att få tillgång till patientuppgifter som annars är sekretessbelagda. En sådan rättighet har bland annat Folkpensionsanstalten och andra försäkringsmyndigheter, arbetarskyddsmyndigheterna, arbetskraftsmyndigheterna och de sociala myndigheterna. Lagtexterna om dessa myndigheter har så småningom förnyats för att motsvara de krav på skydd av privatlivet som Finlands grundlag och avtal om mänskliga rättigheter ställer. Huvudregeln är att myndigheterna har rätt att få information om frågor som rör en enskild persons hälsotillstånd endast till den del informationen är nödvändig för att avgöra ett ärende.

Hälso- och sjukvårdens tillsynsmyndigheter (Valvira, regionförvaltningsverken) samt patientskadenämnden har en omfattande rätt till information i ärenden under behandling, vilket till exempel innebär att patientens samtycke inte krävs till att patientuppgifter granskas i samband med en inspektion av mottagningsverksamheten. För att kunna avgöra om en körrätt, ett vapentillstånd eller ett annat tillstånd ska förbli i kraft har polisen rätt att av myndigheter och sammanslutningar som tillsatts för att sköta offentliga uppgifter och oberoende av tystnadsplikten få information om tillståndshavarens hälsotillstånd, bruk av berusningsmedel eller våldsamma beteende, om det finns grundad anledning att anta att tillståndshavaren inte längre uppfyller förutsättningarna för tillståndet. Polisen har även rätt att få information för att hitta en försvunnen eller efterlyst person som behandlas vid en vårdenhet.

ANHÖRIGAS RÄTT TILL INFORMATION

Ett av sekretesspliktens ursprungliga syften var att skydda patientens sociala relationer. Frågan huruvida en patients anhöriga borde informeras om patientens sjukdom innebär ofta en balansgång mellan mycket disparata intressen. Patientens anhöriga har ingen generell rätt till information om sin sjuka anförvant, utan enligt huvudregeln får de anhöriga endast informeras med patientens samtycke.

Då en patient blir intagen på sjukhus bestämmer hen vanligen själv vilken person vårdpersonalen ska kontakta. Denna person är inte nödvändigtvis patientens närmaste anhöriga eller arvinge. Enligt 13 § i patientlagen (785/1992) får uppgifter om uppgifter lämnas till en nära anhörig till patienten eller någon annan patienten närstående då patienten är intagen för vård på grund av medvetslöshet eller av någon annan därmed jämförbar orsak, om det inte finns skäl att anta att patienten skulle förbjuda detta. Därtill har en nära anhörig eller någon annan närstående person enligt 9 § i patientlagen rätt att få sådana uppgifter om en funktionshindrad patients hälsotillstånd som behövs för att personen i fråga skall kunna höras och att samtycke skall kunna ges. (se Patientens juridiska rättigheter och läkarens skyldigheter)

Etiska problem med tystnadsplikten aktualiseras ofta då en läkare kommer i kontakt med unga patienter – särskilt om de missbrukar narkotika eller alkohol, i samband med sexuella problem, eller om de befinner sig i konflikt med föräldrar eller skola. Enligt 9 § patientlagen har en minderårig patient som med beaktande av ålder eller utveckling kan fatta beslut om sin vård rätt att förbjuda att uppgifter om hens hälsotillstånd och vård ges till vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Också resultaten av narkotikatester betraktas som sekretessbelagda uppgifter om patientens hälsotillstånd. (se Patienter med missbruksproblem)

FÖRUNDERSÖKNING OCH RÄTTEGÅNG

Enligt polislagen (872/2011) har polisen för tjänsteuppdrag rätt att utan hinder av tystnadsplikt få behövlig information och handlingar av myndigheter och sammanslutningar som tillsatts för offentliga uppgifter, såvida inte lämnande av informationen och handlingen till polisen eller användningen av den som bevis förbjudits eller begränsats i lag. Den polis som begär uppgifterna ska uppge 1) vem som begär uppgifterna och hens tjänsteställning, 2) för vilket syfte uppgifterna begärs, 3) vilken typ av uppgifter som begärs, 4) vilken tidsperiod uppgifterna hänför sig till och 5) med stöd av vilken bestämmelse polismannen har rätt att få uppgifterna i fråga. Begäran om information ska i första hand lämnas i skriftlig form, om inte situationens brådskande natur förutsätter något annat. Uppgifter utlämnas i regel i skriftlig form som utlåtanden eller kopior. Per telefon kan uppgifter utlämnas endast i exceptionella, brådskande fall, och då ges informationen i regel av en läkare eller undantagsvis av någon annan yrkesperson inom hälso- och sjukvården enligt läkarens anvisningar. Om uppgifter begärs per telefon är det skäl att identifiera frågeställaren till exempel genom att ringa tillbaka till polisen i fråga via polisinrättningens växel.

Om en läkare eller tandläkare instäms till rätten som vittne, tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalkens 17 kap. 14 §. Enligt paragrafen får en läkare inte vittna om känsliga uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd eller någon annan hemlighet som gäller en enskild person eller familj och som han eller hon har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift, om inte den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till det. Domstolen får dock ålägga en läkare att vittna i ett mål där åklagaren utför åtal för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Domstolen får också ålägga en läkare att vittna, om den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits har avlidit och skäl som är synnerligen viktiga med beaktande av ärendets natur, bevisningens betydelse för avgörandet av målet och följderna av att bevisningen läggs fram samt övriga omständigheter kräver det. För en tjänsteman som har tystnadsplikt är tröskeln för att vittna högre, men inte ovillkorlig. I praktiken prövar domstolen sekretess och åläggande av bevisförbud från fall till fall. Man bör överväga ärendets art enligt hur allvarligt brottmålet är och huruvida detta skapar ett större intresse för att häva bevisförbudet.

I praktiken prövas en läkares bevisbörda oftast redan under polisundersökningen före rättegången. Förundersökningslagens (805/2011) och rättegångsbalkens föreskrifter har harmoniserats. Om undersökningen gäller ett brott för vilket det strängaste straffet är minst sex års fängelse, har en läkare enligt förundersökningslagen skyldighet att trots sekretessreglerna vittna om detta under förundersökningen. Man bör emellertid lägga märke till att åklagaren först efter förundersökningen juridiskt tar ställning till brottsrubriceringen och till om det med sannolika skäl är fråga om ett grovt brott. Polisen är däremot skyldig att börja undersöka ett fall redan vid misstanke om brott. Med stöd av tvångsmedelslagen kan polisen även lägga beslag på de patientjournaler de anser sig behöva.

LÄS MER
Anvisning om informationsutbytet mellan hälso- och sjukvården och polisen, social- och hälsovårdsministeriet: https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162049/ANVISNING_on_informationsbytet_mellan_%20halsoochsjukvarden_och_polisen.pdf?sequence=1&isAllowed=y
Top secret-kurs, Finlands Läkarförbund: https://www.laakariliitto.fi/palvelut/koulutukset/verkkokoulutus/laakarin-salassapitovelvollisuus/
Traficom: https://www.traficom.fi/sv/transport/vagtrafik/anvisningar-om-bedomning-av-korhalsa-halso-och-sjukvardspersonal
Valvira: https://www.valvira.fi/web/sv/halso-och-sjukvard/god-arbetsutovning/anmalningsskyldigheter-for-yrkesutbildade-personer-inom-halso-och-sjukvarden