Finlands Läkarförbund grundades den 28 februari 1910. Från början har förbundets
syfte varit att som läkarnas fackliga sammanslutning tillvarata läkarkårens intressen,
främja hälso- och sjukvårdens utveckling i Finland samt slå vakt om kollegialitet och
etiska principer. I dag framstår Läkarförbundet som en stark facklig organisation och
påverkare inom hälso- och sjukvårdspolitiken. Under jubileumsåret vill förbundet
framhäva de etiska aspekternas betydelse i läkararbetet genom att ge ut en ny omarbetad
upplaga av boken Läkaretik. Den kommer att distribueras till alla medlemmar. Då förbundet grundades år 1910 fanns det drygt 500 läkare i Finland. Problemen var
många i fråga om yrkeskårens ställning och utkomst: arvodestaxorna var föråldrade
eller taxor saknades helt, läkare kunde godtyckligt sägas upp från sina tjänster och
läkarna saknade organiserad social trygghet. Vid Finska Läkaresällskapets möte i september 1909
formulerades tanken på att grunda ett allmänt läkarförbund första gången. Det var
distriktsläkaren Alfred Theodor Ehrström som föreslog, att Finlands läkare skulle
sammansluta sig till ett allmänt förbund med uppgift att upprätthålla och förkovra
läkarnas ekonomiska och sociala ställning. Förslaget understöddes enhälligt och
professor Max Oker-Blom, sedermera Läkarförbundets första ordförande, uttryckte
önskemålet att det nya förbundet skulle bli läkaryrkets hjärta och samvete. Det fanns ett stort behov av en gemensam organisation – det utvisas också av att
omkring 95 procent av läkarkåren omedelbart anslöt sig till det nya förbundet.
Organiseringsgraden inom läkarkåren under förbundets 90 år har hela tiden legat på
ungefär samma nivå – det är få andra yrkeskårer som i sin helhet kan sägas vara
anslutna till ett enda förbund. Läkarförbundet har under hela sin existens aktivt arbetat för att utveckla hälso-
och sjukvården. Genom initiativförmåga och bred sakkunskap vann förbundet redan i ett
tidigt skede gott anseende i detta arbete. Viktiga strävanden under förbundets första årtionden var att förbättra hälso-
och sjukvården för landsbygdens befolkning och att samtidigt stärka kommunalläkarnas
ställning. Då förbundet grundades fanns det drygt 100 kommunalläkare. De saknade ofta
anställningstrygghet och utkomsten var osäkert grundad. Först på 1940-talet fick
förbundet gehör för sitt krav på att kommunalläkartjänster skulle inrättas i alla
kommuner I början av 1900-talet fanns det endast ett fåtal sjukhus i Finland och många av dem
var i dåligt skick. En stor del av landsbygdens befolkning hade inte tillgång till
sjukvård och i synnerhet dog många barn av brist på vård. Läkarförbundets sakkunniga
gjorde på 1920- och 1930-talet upp planer på att utveckla sjukhusväsendet utgående
från regional jämlikhet och tryggad tillgång på vård inom de viktigaste
specialiteterna. Den tidens stora utmaningar var bl.a. behandlingen av tuberkulos,
sinnessjukdomar och könssjukdomar. Efter krigens förluster riktades uppmärksamheten i högre grad mot
befolkningstillväxten och möjligheterna att förbättra det allmänna
hälsotillståndet. Läkarna insåg att enbart sjukvård inte är tillräckligt utan att
hälsoupplysningen måste bli effektivare och de sociala problemen åtgärdas. Under
1940-talet byggde man upp ett nät av rådgivningsbyråer för mödravård och barnavård
i Finland vilket på ett avgörande sätt förbättrade mödrarnas och barnens hälsa. Under 1950-talet deltog Läkarförbundet aktivt i arbetet på ny sjukhuslagstiftning
och i planeringen av ett centralsjukhusnät. Förbundet betonade att förvaltningen av den
öppna och slutna vården inte borde splittras upp, framhöll primärvårdens betydelse
och föreslog sedermera att professurer i allmän medicin skulle inrättas vid de
medicinska fakulteterna. Under 1960-talet riktades kritik mot hälso- och sjukvårdspolitiken som ansågs
alltför sjukhuscentrerad. Utbyggnaden av sjukhusnätet förbrukade största delen av
hälso- och sjukvårdens anslag och utbildade personal. Läkarförbundet framhöll att
förebyggande verksamhet är det förmånligaste sättet att sköta hälsoproblem.
Förbundet startade kampanjer mot rökning och narkotika och försökte främja motion och
trafiksäkerhet. Då
folkhälsolagen infördes i början av 1970-talet inrättades hälsocentraler i
kommunerna, men verksamheten vid dem motsvarade inte helt förbundets målsättningar. De
tidigare kommunalläkarna påtvingades en ny arbetstakt, respekten för deras arbete
minskade och lönenivån sjönk drastiskt. Under de senaste åren har dessa problem ändå
i stor utsträckning kunnat lösas som en följd av det nya husläkarsystemet.
Läkarförbundet har från början varit med om att planera och införa den
verksamhetsmodell som grundas på befolkningsansvar för läkarna. Husläkarsystemet har
höjt vårdtjänsternas kvalitet vid hälsocentralerna och ökat läkarnas motivation i
arbetet. Läkarförbudet hade även tagit initiativ till den allmänna patientförsäkring som
infördes i Finland på 1980-talet. Som första land i världen fick Finland en lag om
patientens rättigheter år 1992. Finlands Läkarförbund ville sprida principerna i lagen
till alla världens läkare genom att föreslå att även Världsläkarförbundet WMA
skulle anta en resolution i frågan. Läkarförbundet bevakar sina medlemmars intressen, men lika viktigt för förbundet
är att försvara också patienternas intressen. Läkarna har genom förmedling av sitt
förbund velat erbjuda sin breda sakkunskap för att utveckla hälso- och sjukvården i
Finland. Det är arbetet med patienterna som ger läkarna den största
tillfredsställelsen – om de så arbetar för en enskild patients bästa eller för
att främja hela befolkningens hälsa. Sedan Läkarförbundet grundades har antalet läkare nästan tjugofaldigats men även
de förväntningar och förhoppningar som ställs på hälso- och sjukvården har vuxit.
På 1910-talet fanns det endast en läkare i yrkesverksam ålder per 7500 invånare och
trots det var konkurrensen om läkarbefattningarna ofta hård. I dag har Finland en
läkare per 300 invånare och det oaktat talar man fortfarande om läkarbrist. Läkarförbundet anser att läkarantalet skall vara avpassat till behovet av medicinska
insatser samtidigt som yrkeskårens sysselsättning och utkomst måste tryggas. Arbetet
måste organiseras så att jouren och arbetsbördan som helhet inte blir alltför
betungande. Hälso- och sjukvården i Finland ligger internationellt sett på toppnivå och
kvaliteten på vår medicinska undervisning är respekterad. Vårt täckande hälso- och sjukvårdssystem med sitt
nät av rådgivningsbyråer har stått modell för månget annat land. Alla har rätt till
hälso- och sjukvård. Bristen på tillräckliga resurser medför dock att patienterna
ofta får vänta på sin vård, operationsköerna är långa och mottagningarna
överbelastade. Då Läkarförbundet firar sitt 90-årsjubileum upplever vi en kraftig ekonomisk
uppgång i Finland. Framtidens hälso- och sjukvård innehåller dock flera hotbilder.
Befolkningen åldras, de stora årsklasserna blir snart pensionärer och vårdbehoven
växer. Den välutbildade befolkningen har vant sig vid individuell service av god
kvalitet. Den skattefinansierade kommunala hälso- och sjukvården står inför utmaningar
som förefaller övermäktiga. Läkarförbundet har blickat djärvt mot framtiden och
erbjudit beslutsfattarna modeller för hur problemen med vårdens finansiering borde
lösas. De medicinska kunskaperna och färdigheterna ökar snabbt. Sjukdomar kan
diagnosticeras, behandlas och förebyggas allt effektivare. Den hisnande utvecklingen av
den medicinska tekniken väcker dock nya etiska frågor. Hur långt kan vi ingripa i
livets naturliga utveckling? Hur mycket bör människan få veta om sina egna och kommande
generationers hälsorisker? Hur säkrar vi att den snabbt ökande kunskapen inte leder
till diskriminering och ojämlikhet i samhället? Läkarens arbete förändras men dess etiska grundval består. Det är läkarens plikt
att främja hälsa, att bota och lindra. Viktiga principer för läkaren är att högakta
humanitetens principer samt att fortgående sträva efter att utveckla kvaliteten på sitt
arbete och förbättra sin yrkesskicklighet. Dessa hörnstenar består också under det
nya årtusendet. Finlands Läkarförbund representerar hela vårt lands läkarkår. Förbundet har ca 19
000 medlemmar av vilka omkring 18 000 är läkare och 1000 medicine studerande. Förbundet företräder läkarkåren i löneförhandlingarna på arbetsmarknaden.
Förbundet strävar efter att läkarnas löner skall motsvara yrkets krav, läkarens
ansvar och den långa utbildningen. Läkarens jourbörda får inte bli alltför stor. Läkarförbundet anser att grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster skall vara
tillgängliga inom rimlig tid för var och en oberoende av betalningsförmåga. Patienten
skall ha rätt att välja sin läkare och vårdinrättning. Finansieringen av vården
måste vara stabil så att tillgången på vårdtjänster inte rubbas och så att hälso-
och sjukvården kan utvecklas fortgående i takt med den medicinska utvecklingen. I samarbete med de medicinska fakulteterna arbetar Läkarförbundet för att
förbättra den medicinska grund- och vidareutbildningen. Utbildningens volym måste
harmoniera med efterfrågan på läkare. Förbundet erbjuder sina medlemmar fortbildning
och arrangerar det största årliga medicinska kursevenemanget Läkardagarna. Läkarförbundet sporrar läkarna att hela tiden bli allt bättre i arbetet med
patienterna. Förbundet deltar i arbetet på att utveckla lämpliga kvalitetskriterier
för hälso- och sjukvården och utbildar sina medlemmar i kvalitetssäkring. I Läkarförbundets etiska regler betonas läkarnas plikt att tjäna sina
medmänniskor, främja hälsa och lindra lidande. Finlands Läkarförbund har även en
viktig roll internationellt då det gäller att överallt i världen förverkliga
patientens rättigheter och andra medicinsk-etiska mål. Enligt en undersökning som företaget Taloustutkimus utförde år 1999 om
inställningen till fackförbunden var Läkarförbundet Finlands mest uppskattade
fackförbund. Undersökningen omfattade landets 32 största fackförbund. Under vinterkriget och fortsättningskriget fanns det omkring 1400 läkare i Finland
eller mindre än en tiondel av nuvarande läkarantal. Behovet av medicinska insatser var
dock flerdubbelt större än under fredstid. Under krigen ställdes läkarna inför sina
största och svåraste uppgifter. Läkarförbundet har samlat krigsminnen av olika läkare
i boken "Lääkärinä sodassa" (Som läkare i kriget) som gavs ut år 1989. På truppförbandsplatsen undersökte en läkare de sårades skador och gav första
hjälpen. Arméns bild.
Historien
Hälso- och sjukvården byggs upp
Försvarare av både läkarnas och patienternas intressen
Inför nya utmaningar
Finlands Läkarförbund i dag
Förbund
Medicinsk etik 2006
Boken innehåller Finlands Läkarförbunds etiska regler och rekommendationer.
Förbund
