Direktiv för utfärdande av läkarintyg

FLF > Läkaretik > Läkarintyg

Direktiv för utfärdande av läkarintyg

Antagna av Finlands Läkarförbunds styrelse den 25 november 1977. Kompletterade den 13 september 1990 och den 1 april 1993.

1 ALLMÄNNA GRUNDER

Ett läkarintyg skall grunda sig på uppgifter om vilkas hållbarhet läkaren själv är övertygad. Intyget får sålunda inte enbart bygga på patientens redogörelse, utan i första hand på läkarens egna uppgifter såsom:

personliga observationer grundade på klinisk undersökning, laboratorie- eller röntgenfynd,
egna tidigare anteckningar,
uppgifter i handlingar m.m. som mottagits av sjukhus och vårdinrättningar eller av andra läkare.

Det som patientens anhöriga eller utomstående meddelar berättigar inte ensamt till att utfärda ett intyg, även om det kan utgöra värdefull bakgrundsinformation.

I intyget bör medtas allt som är väsentligt med hänsyn till slutledningarna.

2 INTYG I ANSLUTNING TILL SJUKDOM, LYTE ELLER KROPPSSKADA

Kortfattade intyg

I kortfattade intyg såsom läkarintyg A om kortvarig arbetsoförmåga, förhinder m.m. räcker det med diagnos och eventuellt några förklarande ord.

Enbart diagnosen är tillräcklig i synnerhet då intyget gäller tiden för sluten vård, eller då läkaren på grund av en noggrant definierad sjukdom (t.ex. infarctus cordis, toncillitis acuta, fractura colli femoris) föreslår den vanliga tiden för arbetsoförmåga. Är patienten arbetsoförmögen en längre tid än vanligt, skall detta motiveras.

I ett intyg om arbetsoförmåga bör den intygsskrivande läkaren även kunna motivera de omständigheter som försvårar eller hindrar patientens arbete i allmänhet och särskilt i det yrke det gäller, eller på vilket sätt arbetet kan medföra olägenheter för patientens hälsa.

Omfattande intyg

I omfattande intyg såsom läkarutlåtande B om långvarig arbetsoförmåga, invaliditet, rätt till olika slags förmåner osv. skall anamnesen och de objektiva observationerna presenteras så fullständigt, att en annan läkare med ledning av dem kan avgöra om han kan omfatta intygets slutledningar.

Vid bedömning av arbetsoförmåga är det viktigt att korrelera uppgifterna med typen av arbete som patienten utfört. Om läkaren inte tillräckligt väl känner till detta skall han i intyget använda termer som allmänt beskriver arbetets karaktär och hur ansträngande det är. Samma tillvägagångssätt skall följas också vid bedömning av patientens återstående arbetsförmåga.

Bedömning av bestående arbetsoförmåga eller skada skall göras först sedan man uppnått maximalt resultat med behandling.

Vid bestämningen av arbetsoförmåga enligt folkpensionslagen och arbetspensionslagarna har inte begreppen "invaliditetsprocent" eller "invaliditetsgrad" någon betydelse. De skall endast betraktas som en extra definition då det gäller att karaktärisera sjukdom, lyte eller skada.

Av betydelse är däremot vad som kvarstår av patientens funktionsförmåga och förvärvsduglighet. Inte ens en hög invaliditetsgrad behöver i sig innebära att arbetsförmågan är väsentligt nedsatt. Avgörande är om sjukdomen, lytet eller skadan innebär en funktionell olägenhet i arbetet. Av största betydelse är sålunda de intygsuppgifter av vilka man kan sluta sig till om den pensionssökande till följd av funktionellt nedsatt prestationsförmåga kan klara sig i sådana situationer, som den sökande kan förutsättas bli ställd inför med hänsyn till utbildning, tidigare verksamhet, ålder och bosättningsort samt därmed jämförbara övriga omständigheter. De väsentliga uppgifterna vid skrivning av läkarintyg för invalidpension blir sålunda den beskrivna funktionella insufficiensen kompletterad med väsentliga laboratorie- och röntgenfynd. Det måste understrykas, att intyget bara utgör en av grunderna för beviljande av pension. Den läkare som utfärdar intyget "ordinerar" inte pension.

Den noggranna invaliditetsgraden är av betydelse för bl.a. olycksfalls- och arbetsskadeförsäkringar, trafikförsäkringar, privata olycksfallsförsäkringar, skatteavdrag samt återbäring av bilskatt. Då är det inte fråga om yrkesmässig arbetsoförmåga utan om allmän olägenhet, varvid grunderna för bedömningen bara är arten och graden av skada, lyte eller sjukdom, men inte ålder, yrke eller andra individuella omständigheter. De sistnämnda faktorerna beaktas av den myndighet eller inrättning som beviljar ersättning eller annan förmån om ersättningssystemet förutsätter det. I intyget kan givetvis även dessa omständigheter framhållas. Bedömningen av invaliditetsgraden grundar sig inte på intryck, utan på fakta som framkommit genom undersökning och anamnes. Dessa skall för bestämmande av invaliditetsgrad jämföras med gällande bestämmelser till den del de gäller den förmån det är fråga om. Observationerna om patientens funktionsduglighet skall presenteras så fullständigt i intyget att också en annan läkare på basen av intyget kan bedöma invaliditetsgraden. I annat fall kan intyget bli till nackdel för patienten eller odugligt. I allmänhet har den som utfärdar intyget ingen anledning att ange invaliditetsgraden, ifall detta inte uttryckligen begärs.

Begreppet orsakssamband i läkarutlåtanden

I utlåtanden om orsakssamband kan läkaren sällan uttala någonting helt säkert. I allmänhet ger han sitt utlåtande på basen av sannolikheter, varvid det i läkarintyget bör nämnas vilken grad av sannolikhet orsakssambandet representerar. Den rättsliga myndighet eller förvaltningsmyndighet som använder läkarintyget som en av grunderna för sitt avgörande, bör kunna undersöka vilken betydelse den på sannolikt orsakssamband grundade slutsatsen har som bevis. För den skull är det praktiskt att uttrycka orsakssambandets säkerhet med fem graderingar:

a) "Mycket sannolikt" är i allmänhet den största säkerhet som läkaren kan fastställa. Då kan den som träffar det rättsliga avgörandet eller motsvarande beslut anse orsakssambandet vara bevisat i praktiken.

b) "Tämligen sannolikt" betyder, att man anser orsakssambandet vara bevisat, ifall inga andra bevis finns. Helst borde dock även andra bevis i samma riktning stå till förfogande och om betydelsefulla bevis i motsatt riktning framkommer, kan orsakssambandet bli obevisat.

c)"Möjligt" är en intetsägande grad av sannolikhet. Möjligt betyder bara, att orsakssamband inte har uteslutits, utan att det är lika sannolikt som osannolikt och att frågan inte kan avgöras på basen av det aktuella läkarintyget.

d) "Tämligen osannolikt" bör uppfattas som "tämligen sannolikt", men omvänt. Orsakssambandet kan sålunda förnekas på denna grund, men ytterligare bevis vore att rekommendera.

e) "Mycket osannolikt" betyder, att något orsakssamband inte existerar.

3 INTYG OM HÄLSA OCH ARBETSFÖRMÅGA

Dessa intyg består i allmänhet av en uppräkning av observerade omständigheter på en blankett eller på annat sätt. De berör helt kort något visst organ, någon funktion eller sjukdom eller det allmänna hälsotillståndet i stort. Läkaren kan bara uppskatta eller observera om den undersökta har symptom som kan vara till förfång i ett visst arbete. Möjligheterna att bedöma vederbörandes verkliga arbetsförmåga och lämplighet är små. Arbetsgivaren eller den som utväljer arbetskraften borde framställa sina krav och läkaren borde bedöma den arbetssökandes förutsättningar att uppfylla dem, dock bara i den mån läkaren kan intyga detta objektivt på basis av sina undersökningar och observationer.

4 RETROAKTIVA INTYG

En läkare borde inte utfärda något som helst retroaktivt intyg, ifall han inte själv har de behövliga uppgifterna om patienten och inte heller kan få dem från något annat håll.

Undantag utgör situationer där läkaren hos den intygssökande kan observera symptom på skada eller sjukdom som orsakat arbetsoförmågan. Då bör det av intyget framgå när patienten vände sig till läkaren första gången, patientens uppgift om tidpunkten för sjukdomens utbrott samt diagnosen vid undersökningsögonblicket.

5 LÄKARINTYGETS FORM

a) Intyget skrivs på papper av formatet A4 eller A5. Om det finns en blankett för ändamålet, skall denna i första hand användas.

b) Intygets skrivna text bör i alla avseenden vara så tydlig, att varje bokstav och siffra utan svårighet kan läsas. I praktiken uppnår man detta bäst genom att använda skrivmaskin. Intygets terminologi skall följa officiell praxis. Lokala eller specialitetsvisa förkortningar bör inte användas.

c) Intyget bör innehålla patientens personuppgifter, såsom namn och födelsetid och om möjligt personbeteckning samt tillräckligt individualiserad yrkesbeteckning (inte arbetare, utan betongkärrare osv.) Om läkaren inte känner den intygssökande sedan tidigare, bör han försöka få dennes identitet bekräftad.

d) Läkaren skall alltid förtydliga sin underskrift med stämpel eller genom att texta sitt namn och eventuell specialistbehörighet.

e) Om läkaren inte själv har konstaterat arbetsoförmåga bör han i intyg som gäller tiden för arbetsoförmåga tydligt nämna på vilka omständigheter han grundar sin bedömning (patientens tillstånd vid undersökningsögonblicket, handlingar, den intygssökandes redogörelse, annan persons redogörelse osv.).

f) Intyget skall vara sakligt och inte framhålla omständigheter som är irrelevanta för avgörandet.

g) Om intyget är så bristfälligt, att det inte sakligt sett kan utnyttjas för sitt ändamål, eller om intyget är oklart, bör läkaren lämna ytterligare upplysningar inom gränsen för sekretessplikten eller utfärda ett nytt intyg utan att debitera extra arvode. Intygets mottagare eller handläggare bör dock vara flexibla ifall felen är oväsentliga.

6 SÄNDANDE AV INTYG

Då läkaren skall sända ett intyg direkt till en försäkringsanstalt, myndighet eller arbetsgivare osv. bör det ske omedelbart. Ifall inte arten av intyg eller motiverade skäl annat kräver, skall intyget sändas inom en vecka efter det läkaren mottagit de uppgifter och undersökningsresultat som behövs för intyget.

7 LÄKARES JÄV VID UTFÄRDANDE AV INTYG

Det finns inga allmänna bestämmelser om när läkare är jävig att utfärda intyg. Lagstiftningen innehåller dock vissa moment (t.ex. mentalvårdslagen och steriliseringslagen) som uttryckligen förutsätter att jäv inte föreligger hos utfärdare av intyg. Däremot gäller lagen om förvaltningsförfarande med sina jävsbestämmelser endast läkare i förvaltningen.

I praktiken måste en läkare som utfärdar intyg försöka iaktta principerna i lagen om förvaltningsförfarande i synnerhet då ett intyg gäller betydande förmåner. Jävsgrunder är då i första hand nära släktskap eller situationer där läkarens opartiskhet riskeras på annat sätt.

I frågor där det finns klar bevisning, i brådskande fall eller andra situationer då en annan läkare av någon anledning inte kan skriva intyget i stället för den läkare som är jävig, är det den myndighet som intyget riktas till som har att avgöra om intyget kan godkännas eller inte.

Om en läkare anser att han på grund av jäv inte kan utfärda ett begärt intyg skall han råda patienten att uppsöka en annan, ojävig läkare.

8 VÄGRAN ATT UTFÄRDA INTYG

I lagstiftningen hittar man inga tydliga stadganden om skyldigheten att utfärda intyg, med undantag av bestämmelser som gäller exempelvis dödsattester och vissa situationer i samband med tjänsteuppdrag.

Grundprincipen är dock att intygsskrivningen utgör en väsentlig del av behandlingsförhållandet mellan läkare och patient på samma sätt som utfärdande av recept och andra ordinationer.

När en patient på grundval av behandlingsförhållandet begär ett intyg, bör läkaren i regel utfärda det. Situationen är problematisk när läkaren anser, att det begärda intyget inte är nödvändigt eller rentav skadligt. Om patienten även sedan läkaren förklarat saken anser sig behöva intyget, är det skäl att skriva även ett onödigt intyg.

Om patienten på detta sätt direkt kräver att läkaren skriver ett utlåtande har denne dock rätt att uttala, att han inte på basen av sina observationer och de uppgifter han fått kan ta ställning till saken.

Updaterad 14.5.2002 klo 17:36

Läkaretik

Sök