(Bilaga till reglerna för telemedicin, godkänd av Läkarförbundets styrelse den 6.6.2007)
Tillgången till datanät har gett nya möjligheter att behandla patienter oberoende av avstånd. Den här anvisningen är avsedd att gälla som rekommendation för situationer när e-post används mellan patient och läkare i en vårdrelation. Rekommendationen gäller också i tillämpliga delar för textmeddelanden per telefon. E-post är ett effektivt och praktiskt sätt att förmedla uppgifter och kan användas som komplement till den direkta kontakten mellan läkare och patient vid fortgående kommunikation. Läkarens ansvar för behandlingen är den samma när e-post används som i vårdsituationer i allmänhet. E-post får aldrig användas i jourfall eller nödsituationer. All sådan information om vården som kan vara svårförståelig, innebära dåliga nyheter för patienten eller innehåller sådana uppgifter, som kan förutsätta att personligt stöd ges, bör alltid förmedlas personligen. Precis som i övrig interaktion med patienten bör läkaren akta sig för alla slags missförstånd. Onödig fackslang ska undvikas. Med tanke på den betänketid som behövs för svar är det tillrådigt att avstå från e-postkommunikation i realtid. Läkaren bör alltid hänvisa patienten till personlig mottagning om det utgående från e-postbrevväxlingen verkar nödvändigt. En patient kan inte inleda en vårdrelation per e-post utan måste uppmanas att göra ett personligt besök på mottagning. När en läkare överväger att inleda en e-postbrevväxling med en patient då vårdrelationen redan inletts bör läkaren väga för- och nackdelarna mot varandra. Hur e-posten ska användas bör läkaren diskutera med patienten och även komma överens om vilka uppgifter som kan förmedlas per e-post. E-post mellan läkare och patient är lika konfidentiell information som andra uppgifter som en läkare får i sin yrkesroll och läkaren ansvarar också för att uppgifterna förblir konfidentiella. Mellan den som anordnar hälsovård och den som svarar för det praktiska genomförandet används vanligen oskyddad e-post, som inte skyddar sekretessbelagda uppgifter mot insyn från utomstående. Alla parter bör därför vara medvetna om att e-post inte fullkomligt kan skyddas från insyn och att det därför är önskvärt att ömtåliga personuppgifter inte sänds per e-post. Med patienten och övriga inblandade bör man diskutera åtgärder för att öka skyddet mot insyn. När man sänder okrypterad e-post går det inte att på ett tillförlitligt sätt identifiera den andra parten vilket gör att meddelanden kan sändas i en annan persons namn. Det går inte heller att försäkra sig om att meddelandet säkert har nått mottagaren oförändrat. Med tanke på hur viktigt det är att identifiera motparten bör läkare och patient alltid när det är möjligt använda e-postadresser som de kommit överens om under ett personligt sammanträffande. Om ett elektroniskt identifieringssystem (exempelvis en elektronisk signatur) finns att tillgå bör den användas för identifiering av patient och läkare. E-post bör över huvud taget inte användas om det finns skäl att ifrågasätta motpartens identitet. Vid e-postbrevväxling uppstår ett elektroniskt eller fysiskt dokument som bör behandlas på samma sätt som vilken annan patientdokumentation som helst. E-post som utväxlas mellan läkare och patient bör beroende på innehållet helst läggas som bilaga till patientjournalen. Sådan e-post bör alltså behandlas enligt bestämmelserna för patientdokumentation. Brevväxlingen bör inte sparas i datorns e-postlådor. Genom att bevara brevväxlingen förbättras båda parters rättsskydd. Exempel på uppgifter som kan förmedlas med oskyddad e-post Om det finns tillgång till tillräckligt skyddad e-post och parterna kan identifieras på ett tillfredsställande sätt kan man också sända konfidentiella uppgifter per e-post. På en verksamhetsenhet inom hälsovården kan man använda det interna nätet för att sända sekretessbelagd information ifall uppgifterna är tillräckligt skyddade så att personer utanför organisationen inte kommer in på nätet. Sekretess förutsätter att endast sådana personer inom organisationen som behöver patientuppgifter i sitt arbete kan få tillgång till dem. En läkare bör göra upp eller godkänna regler för användning av e-post inom den egna verksamhetsenheten. Ledningen för enheten bör se till att både patienter och anställda instrueras om riktig användning av e-post. I allmänhet är det önskvärt att kontakter per e-post dirigeras via verksamhetsenhetens e-postadress, inte till en enskild arbetstagares e-post. Om en verksamhetsenhet på sina hemsidor uppger organisationens e-postadress bör den samtidigt informera om för vilka slags ärenden e-post kan användas och om därtill relaterade dataskyddsproblem. I det sammanhanget kan man till exempel berätta att det handlar om en oskyddad e-postförbindelse där avsändaren inte kan identifieras och meddelandet inte är skyddat. Av den orsaken kan oskyddad e-post användas för frågor av allmän rådgivningskaraktär. Den typen av allmänna frågor kan också besvaras per e-post. Även om det finns anvisningar av det här slaget sänder patienter i praktiken ändå på eget initiativ meddelanden med anknytning till vårdrelationer. Om en patient till exempel beställer tid per e-post bör svaret ges per telefon eller skriftigt. Det samma gäller också andra förfrågningar som inte kan besvaras med allmänna råd och utan att patientens namn eller andra patientuppgifter avslöjas. På eget initiativ får läkare inte sända uppgifter som innehåller en patients namn eller andra patientrelaterade uppgifter med vanlig oskyddad e-post till patienten själv eller någon annan mottagare. Om en läkare överlåter sin skyldighet att besvara e-post till en annan läkare eller någon annan yrkesutövare inom hälsovården måste han först få tillstånd till det av patienten. I förväg måste man klart och tydligt komma överens hur man gör med e-post i de fall då läkaren inte finns på plats.
ANVÄNDNING AV E-POST I PATIENT–LÄKARRELATIONER
Allmänt
Dataskyddsproblem i anslutning till e-post
– resultat av laboratorieprov och liknande som sänds till patienten
– uppföljning vid kronisk sjukdom eller långvarig behandling då det inte är nödvändigt med besök på mottagning
– när allmänna föreskrifter ges i icke-brådskande fall
– för uppgifter av hälsofrämjande karaktär
– uppgifter av administrativ art, t.ex. tidsbeställning för läkarbesökInstruering av patienter och anställda om riktig användning av e-post
Förbund
Medicinsk etik 2006
Boken innehåller Finlands Läkarförbunds etiska regler och rekommendationer.
Förbund
